Tessas krypin

Årets första konfirmation står för dörren. Alltid lika spännande och nervöst.

 

Underbara ungdomar som ska dansa och sjunga i kyrkan.

 

Sen står det en vigsel på agendan också en härlig gudstjänst, mycket glädje och kärlek fyller då kyrkan.

 

Efter dagen väntar en lite längre ledighet och då ska vårbruket igång.

Det är vår i luften och jag längtar ut till trädgården.

 

Jag vill kratta färdigt, sätta upp pallkragar och plantera. Även om trädgården är i en enda röra så ser den bättre ut så fort löven är borta.

 

Och snart, snart ska vi få en trappa på framsidan... längtar.

 

En trädgårdtraktor hade underlättat arbetet mycket, men de kostar pengar och kräver transport. Jag är dålig på att fixa transport. För det samma gäller pallkragar.

 

Jag vill plantera träd, fruktträd och bärbuskar. För det är så härligt när man kan gå ut och plocka färsk frukt och färska bär.

 

Sen vill jag sätta mig i solen med en kopp kaffe och njuta.

 

Jag vill, men tiden och orken räcker inte till.

Ord räcker inte alltid till för att berätta vad man känner.

 

Ord tar slut, ord försvinner och kommer tillbaka och försvinner.

 

Tankarna bildas av ord inne i huvudet, ibland kan man säga orden till någon, ibland måste man säga dem högt till sig själv för att förstå dem.

 

Ord uttrycker känslor, ord kan skramla i tomma tunnor.

 

Det finns ord med mening, ord med utan innehåll. Ord betyder olika saker när de kommer i olika följder.

 

Ord med dubbla budskap, ord som snurrar i cirklar.

 

Ord kan bli rätt, ord kan bli fel.

 

Ord i ett sms, ord i en telefon, ord sagda rakt in i ögonen...

 

Ord, ord, ord

 

Ord som aldrig blev sagda.

Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist och det skulle bli väldigt lååångt om jag skulle skriva om allt.

 

Jag och barnen har i alla fall varit på en myyysig semester med sol och bad.

Visserligen kom jag nog fram till att jag inte är så mycket för just sol och bad. Efter ett par dagar var jag rastlös och lite irriterad. Jag vill nog att det ska hända saker nästan hela tiden och vi bodde i en väldigt liten by som vi gick fram och tillbaka i hela veckan. Ett par utflykter gjordes så vi fick se lite andra delar av ön.

 

Undrar vilken sorts avkoppling som är bäst för mig... att resa bort eller att måla ett rum?

 

Jag är så nöjd med hur huset har blivit och känner att nu börjar det bli klart här inne. En trappa på framsidan och en farstu där man kan vända sig, sen är huset nog så praktiskt och välorganiserat som det kan bli. Erkänner att jag har en viss längtan att ta tag i trädgården nu. Fast allt kostar och allt kan jag inte göra själv för jag är inte så händig som jag skulle vilja vara.

 

Snart är det vår!

 

 

Varje morgon sitter jag en stund vid datorn, varje morgon snurrar jag min stol för att hämta mer kaffe, säga ett par ord till Bilbo för att sen gå ut i köket.

 

I dag är det tungt... när jag vänder stolen är platsen där han låg tom. Tårar kommer och jag känner hur saknaden äter mig. Aldrig mer ska jag höra dig skälla för att du inte kommer över till nästa matta, aldrig mer får jag smeka ditt huvud och säga att allt blir bra. Aldrig mer får jag möta den blicken som säger till mig att allt blir bra.

 

Tårar...tårar...tårar.

Helgen som gick var intensiv. Med arbete nio timmar båda dagarna. Lördagen bestod av dop och förberedelser, söndagen bestod av familjegudstjänst, dop och högmässa. Härliga gudstjänster med mycket glädje, men också påfrestande med nya handboksförslaget.

 

Söndag kväll styr jag bilen mot Hasslösa och Tomica. Jag lämnade ett upp och ner vänt hem och alla måsten. Och det var skönt att göra något annat. Vi fick två härliga dagar tillsammans, med lunch på stan och mycket prat.

 

Precis som förr satt vi och pratade och pratade.

 

Tisdag lunch var det dags att ge sig hemåt. 3½ timme i bilen och man hinner tänka mycket.

På kvällen var det matkurs och kåldolma på agendan.

 

Nu väntar ytterligare nio intensiva arbetsdagar innan ny ledigheten ska infinna sig. Förhoppningsvis både fysisk och psykisk ledighet, som ska innehålla både värme och gemenskap tillsammans med mina underbara barn.

Jag har alltid tyckt att jag varit stresstålig, men det har helt klart blivit sämre med åren.

 

Nu kan jag bli stressad av det som ligger flera veckor framför mig. Samtidigt så stressar jag för det som ligger här och nu.

 

Min struktur har på något vis rasat och jag måste bygga upp den igen för att det ska bli bra.

 

Jag var ikapp med allt i hemmet, men inser att efter flera långa dagar på jobbet har hela huset rasat, tvätten hopat sig och disken svämmar över.

 

Jag får ofta känslan av att om inte jag gör det så blir det inte gjort. Och när det gäller hemma så är det nog tyvärr så.

 

Någon måste ta tag i saker för att de ska bli gjorda och ibland, allt för ofta vill jag bara skjuta det framför mig, men någon gång måste det göras...

Av någon anledning så kan jag inte sova på morgonen fast jag är ledig.

 

I natt var jag taxi och hämtade en av sönerna vid halv tre tiden, ändå är jag uppe med tuppen i dag.

 

Varför?

 

Jag inbillar mig att min kropp har en automatik i sig och tycker att nu är det dags att gå upp och jobba. Och i helgen har det varit svårt att släppa alla jobbtankar. De liksom finns där fast jag vill släppa.

 

Framför mig ligger en arbetsvecka på 7 dagar, inget ovanlig. Det blir en intensiv vecka med många möten och det är härligt. Men jag vet också att det är en vecka då hjärnan kommer att jobba dygnet runt.

 

Så det känns bra att ha en längre semester att se fram emot.

Kallt, kallare, kallast...

 

Man ska väl inte klaga på årstiderna, men kyla är inget för mig. Jag har en viss längtan efter sol och värme och kaffe i trädgården.

 

Kanske ska lusten till att fixa ute infalla sig även sen när det blir vår och varmt, för just nu vill jag komma ut och fixa, plantera och räfsa. 

 

Snart, snart är det vår.

 

Jag måste nog inse att jag börjar bli gammal.

 

Jag och spelregler går inte riktigt ihop. Jag hatar när folk blandar engelska och svenska, eller rättare sagt jag hatar när någon säger ett engelskt ord i spelet för då fattar inte jag.

 

Det jobbigaste för mig under hela min studietid var det engelska språket. Jag har förstått att för yngre personer är det så självklart att blanda engelska ord med svenskan. Jag kan inte, jag förstår inte för jag minns inte ordets betydelse mer än ca 2 sekunder.

 

Gammal och glömsk! Ja, så är det och det är kanske inte så lätt att förstå.

Helgen är intensiv, långt över det våra helger brukar inehålla.

 

Dagen i dag är en speldag tillsammans med Helena och Tobias. Det brukar bli trevligt och roligt att få träffas och spela konstiga spel som ingen kan reglerna på.

 

I morgon ska Anita firas och det blir därför en tur till Höör. Härligt!

 

I går kom farbror Sonne och gästade oss, alltid lika trevligt.

 

Vilken tur att jag är ledig i helgen så jag kan få var med om allt detta utan att känna stress.

 

Det märkliga är att vissa helger händer det ingenting och jag kan bli rastlös över det och vissa helger händer allt och jag kan känna stress över det.

 

Men jag ser fram emot en trevlig helg.

I går var det vår i luften och det blev lite utearbete. Skönt med lite fysisk aktivitet och frisk luft.

 

Snön kom innan vi ens hunnit tänka tanken att plocka undan skräpet efter sista renoveringen, men nu är det borta och det känns skönt.

 

Gick en runda i trädgården för en stund sedan och känner hur vårkänslorna sätter fart inom en. Nu vill jag kratta rensa och plantera. Fast det är kanske läge att vänta lite med det.

 

Att gå i trädgården med en kratta och lyssna på fåglarna blir en meditation för mig, ett sätt att släppa alla måsten, jobbet och vardagen. Borde nog ge mig mer av den tiden framöver.

 

Men även trädgårdsarbete kan bli stressande när det känns som måsten.

 

Det har hittills varit en bra helg. Tvättkorgarna är tomma och de rena kläderna undan plockade. Huset är i relativt god ordning och i går åt vi alla fem tillsammans en god måltid som Magnus hade lagat. I dag ska det läsas ur en måstebok och sorteras strumpor.

Nu har jag ägnat några timmar till att fundera över nästa projekt som kommer att kosta mer än jag först tänkt. Resultatet blir nog att strunta i det prjektet ett tag och se vilka möjligheter som ges i framtiden. Jag vill ju så mycket.

 

I dag som så många andra dagar är det svårt att komma till skott. Jag blir liksom inte färdig till att göra det som ska göras. Inget ovanligt i vår familj. Jag kan inte ens komma till skott att sovaut en morgon eller två. Nej, uppe med tuppen och trött som bara den när kvällen kommer. Jag har tydligen vänt dygnet till ett arbetsdygn och kan inte komma från det på så kort ledighet.

 

Fast en sak blev jag tillslut färdig med och det var att beställa en resa åt mig och barnen. Så, ja, jippi, vi åker till solen vecka 8 och det ska bli underbart. Som jag längtar.

 

 

Det enda nyårslöftet som jag tänker ge i år är att jag lovar att inte ge något nyårslöfte.

 

Det finns så mycket som jag ständigt försöker... Och dessa försök kommer att kvarstå även under 2013, dessa försök kommer aldrig att bli annat än försök.

 

Någon gång under 2011 lovade jag mig själv att ärlighet är viktigt och skapar sanna relationer. Kanske är jag ibland allt för öppen med hur jag mår och hur jag tänker, kanske tycker en del att det är jobbigt att höra, men samtidigt ger det mig ett lugn att andra vet.

 

Det var också någon gång under 2011 som jag bestämde mig för att inte ta mer skit. Jag har varit en hackkyckling under hela min uppväxt, under större delar av mitt vuxna liv och nu fick det vara nog. Kanske har det gjort att jag inte lika lätt kan ta emot det som ges mig via skämt och ironin längre. Det är svårt att sortera och lägga i rätt fack.

 

Dessa två beslut gjorde att 2012 har varit ett ganska kämpigt år på många sätt. Alla förstår inte vad jag menar när jag berättar mina känslor och det med full förståelse. Jag har varit tvungen att umgås med människor som gör mig illa, med hänsyn till andra människor. Vissa band kan man inte bryta helt för det är så många andra som påverkas.

 

Så 2013 kommer att bli ett nytt år av försök, ett nytt år med sorg och glädje ett nytt år med medgång och motgång.

Och så kommer livet att rulla vidare så länge jag lever. För inga år är perfekta, inga år innehåller enbart glädje.

 

Ingen vet vad som finns bakom nästa dörr man öppnar.

 

Gott Nytt År!

 

 

 

 

Nu är jag inne i stadiet "planera".

 

Det planeras både här och där och huvudet svämmar över. Försöker hålla reda på med vem jag planerade vad och vad vi planerade till de olika sakerna...

 

Planera är kul och vi skrattar ofta och mycket, men sen ska allt genomföras och varje år funderar jag på hur vi ska hinna och orka genomföra alla dessa enorma projekt som vi sätter fart på.

 

Så kommer julen och hösten lämnas bakom oss och vipps så är allt vi hade planerat genomfört.

 

Det är tur att vi inte har så många projekt på gång hemma just nu. Fast känner jag mig själv rätt så ligger inte hemmaprojekten så långt borta.

 

 

 

Det händer inte mycket nu...

 

Hösten börjar närma sig och mörkret kommer tidigare och tidigare. Än är det ganska varmt.

 

På ett sätt tycker jag om hösten, på ett annat gör den mig trött och orkeslös. Så blandade känslor fyller min kropp.

 

Matsedel och inköpslistor är skrivna för fyra veckor fram. Kalendern är välplanerad in i minsta detalj. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Struktur och planering är viktigt för mig, men kanske går det till överdrift mellan varven. Visst kan jag kasta om och ändra mina planer, det gör jag ganska ofta, med grunden måste vara där så jag har något att kasta om i.

 

För kanske första gången i mitt vuxna liv, känner jag ingen panik över det som inte blev gjort i somras. Vi fick ju trots allt ganska mycket gjort, men också en hel del som inte blev gjort.

 

Livet är förkort för att känna panik över det som inte är gjort.

kan jag inte bara hålla tyst och låta en del personer idiot förklara mig och sen skaka på kroppen och gå vidare.

 

Varför... kan jag inte låtabli att bli irriterad på en del människor som alltid tror att de vet bäst, har det bästa och är bäst.

 

Jag borde bara skaka på mig, gå vidare, för jag vet vilken kunskap jag har även om en del människor nedvärderar mig och min kunskap. Nedvärderar mig som människa.

 

Jag borde svälja mina ord, nicka och le, skaka på mig och gå vidare. För det fick jag lära mig som barn. Men jag är bara människa, en människa som har känslor, som har fel och brister, som har kunskap, erfarenheter och ett liv.

 

Det mesta i mitt liv är just nu så underbart så jag blir irriterad på mig själv när jag inte kan skaka på mig och se förbi människor som irriterar mig eller idiot förklara mig.