Tessas krypin

I morgon slutar vi kl 11.00 sen är det sommarlov.
Jag har dock två tredjedelar kvar på en av uppgifterna som ska vara inne i morgon.
Får göra klar den i morgon när jag kommer hem.
För nu är jag trött som bara den.

I går var det fest och det var mycket trevligt. Vi i köket missade lite av det roliga, men det var helt ok. Någon måste ju passa ugnarna.

Jag trodde att jag skulle ta 23 tåget hem, men då kom någon och sa att det inte gick utan 22.43 tåget skulle gå. Så det blev till att lägga benen på ryggen... Och det var vad vi gjorde. Jag sprang fram till tåget som stod inne. Tittade bort mot konduktören och trcker förtvivlat på knappen som öppnar dörren, men NEJ ingen dörr öppnas. Konduktören tittar bort mot mig och en kille som redan stod där när jag kom, hon går in i tåget och så börjarde tåget rulla. Tåget kommer ca 50 meter sedan får det stanna för röd signal...

Varför kunde hon inte släpt in oss????

Två övergivna prästkandidater på Lunds central kvart i elva på kvällen och nästa tåg går 23.43.

00.30 var jag hemma och strax där efter låg jag i sängen med en klocka som skulle ringa 06.20.

Så såg min kväll ut. Så i dag var jag inte bara trött på alla uppgifter vi har, idag var jag supertrött.

Har just avslutat ett grupparbete i dag. Det gick så där efter omständigheterna.

Gissa vad!?!  Jo, vi fick ett nytt grupparbete att gör... Vi som har så lite annat som ska lämnas in...

Trött, trött, trött...

Kanske är tur att jag ska vara ledig två veckor innan jag börjar jobba...

Jag avklarade en annan sak som är obligatoriskt också i dag...
Jag hade ett trevligt samtal med mig själv undertiden 6 andra i klassen + en lärare var med och lyssnade.

Fråga inte om detta för jag har inget bra svar, faktiskt inget svar alls...

I morgon är det fest och jag ska vara med att göra maten. Tänk om inte maten räcker???? Min ständiga oro.
Men O säger att den räcker så då gör den säkert det. Jag litar på O.

Jag har tjatat värre om mitt projektarbete. Och JA!, det gick bra och det verkade uppskattat.

Nu väntar en hop andra arbeten som ska plitas ihop.
Jag har inte riktikt koll på hur dessa arbeten ska redovisas, men jag får väl improvosera.

NU ska då allt vara klart. Jag fick hjälp med att klippa ut filmsnuttarna och sedan kunde jag själv fixa in dem i ytterligare ett bildspel. Jag är nöjd med mig själv och vill just nu lämna skolarbeten bakom mig, men på listan står nu ytterligare ett grupparbete och ett doptal som ska fixas i en hast.

I morgon kommer eldprovet när det gäller projektet.
Kommer det tekniska att fungera?
Kommer jag att fixa alla klick som ska till för att filmerna ska starta?
Kommer klassen att tycka att vårt arbete håller måtten?
Kommer läraren att nicka och le?

Ja det är mycket som ska klaffa...

Nu ska jag då försöka att få ihop nästa arbete, kanske är alla dessa uppgifter straffet för att vi får ett tidigt sommarlov...

Nu är bildspelet klar och ljudet synkar bilderna, Yes, jag lyckades och jag är ganska nöjd, med finliret.

Nu är det filmerna och frågorna som återstår. Har nu insett att tiden är för knapp för att jag själv ska hinna lära mig ytterligare en sak. Så jag har tagit hjälp av mannens tekniska kunskaper.

Vissa människor sätter sig vid datorn trycker lite på knapparna och wipps så har de fixat något som de aldrig gjort innan. När jag sätter mig vid datorn och ska försöka göra något nytt, så tar det evigheter och i bland kostar det på många koppar kaffe, toalettbesök och tårar.

Denna gången tog det tid och det gick åt en hel del kaffe och många besök på toaletten, men det var väldigt roligt att lyckas med något som jag trodde var omöjligt.

Nu är bild spelet nästan fixat till projektet, nästa steg är att få ihop det andra tekniska, vilket nog kräver en del hjälp från ett proffs.

Jag gick upp klockan 5 i morse så jag är ganska trött nu...

I dag hade den sista föreläsningen innan vi går in i en vecka med instudering. Jo, det blir kanske lite tid över för påsklov, om man har tur. Det är en större uppgift som ska skrivas och sedan är jag fri...

Barnens påsklov börjar i morgon. Jag tror att det är en behövlig vecka för oss alla fyra. Tyvärr så jobbar mannen hela veckan...
Jag som ville till IKEA...

I eftermiddags hade vi en begravning så nära verkligheten som det går att komma. Jag fick vara äldsta dottern till den avlidne. I familjen hade det uppstått olika konflikter så det var en konstig, men realistisk känsla. Det uppstod dock en del fnitter i församlingen. Hur ska man kunna ta det på allvar när det ligger fula tygblommor på kistan och "änkan" sitter och räcker ut tungan och barnbarnen ser ut som levande frågetecken?
Musiken och solosången var mycket vacker.

Det här med konflikter hos familjer är nog inte alls ovanligt, jag har erfarenheter av detta själv så det var inget jag tyckte var så konstigt. Det är tråkigt när inte familjer kommer överens, men det är så livet är för många människor.

Älska, glömma och förlåta är nog ett bra ideal, men kanske inte alltid så lätt att leva upp till.
Vissa människor gör djupa hack hos en och det kan vara helt omöjligt att glömma eller förlåta. Då är nog det bästa att undvika dessa personer så långt det går.

Fast på en begravning kan det ju bli svårt.

Så har jag då fått hålla mitt första griftetal i detta liv. De hölls inför ett fåtal klasskompisar och det var nog tur det för jag var jättenervös. Själv tyckte jag att jag fått ihop det ganska bra, men någon tyckte att det var för många bilder och någon att man inte fick säga att den avlidne hade dåliga sidor.

Jag tar med mig kritiken. Det första hade jag själv funderat en del på och tänkt byta ut bibeltexten, men samtidigt tyckte jag nog att den höll sig till de övriga bilderna. Att man inte får säga att någon har dåliga sidor köper jag, men det är svårt att komma ifrån att det i praktiken faktiskt är så. Jag ska fundera över hur man kringgår det på ett snyggt sätt så ingen behöver ta illa vid sig.

Det är bra att få kritik som man sedan kan försöka att rätta till och som sätter fart på hjärncellerna.


Svar till den som frågade och till de som inte vågat fråga:
Griftetal är det talet som man håller i en begravningsgudstjänst. Det har med delar om den avlidne och om tron och hoppet om ett liv efter detta.

Nu har jag plitat ihop något, men hur ska man kunna veta om det är ett som fungerar. Fallet är ju påhittat och jag har aldrig träffat dessa personer som ska höra talet.
Nå, ja, jag har ganska höga krav på mig själv.

Hur gör man? Jag är bara så förvirrad...

Detta kanske inte är något som gemeneman är intresserad av, men kanske är det någon som vill läsa mina tankar runt denna text. Det är också väldigt stor skillnad att läsa en text som ska höras. Betoningar och tonfall blir olika för oss när vi läser texter.

Jungfru Maria bebådelsedag

Lukasevangeliet 1:46-55

 

Jublet spred sig i idrottshallen, applåderna tycktes aldrig ta slut. Hon gjorde mål… hon den minsta i laget gjorde mål, lyckan blev total. Ingen trodde att det skulle bli mål…  

Nu står det klart att tjejerna kommer att vinna serien.

 

Motståndarlaget tackas med en sång och en applåd. Publiken tackades med ett jubelrop och tjejerna går sjungande för att duscha.

 

Hon sjunger i bilen på vägen hem. Hon är den kortaste och den minsta i laget och hon gjorde det som ingen trodde, hon gjorde mål.

 

Evangelietexten vi precis läste är en lovsång. En lovsång som Maria sjunger till Guds ära. Maria har precis fått veta av en ängel att hon ska bli mor till Guds son.

Jag tror att Maria var väldigt rädd och orolig för det som skulle hända och för hur framtiden skulle se ut, hon var ju inte ens gift. Men hon säger ja, hon säger Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.  

 

Strax efter att hon fått sitt besked går hon och hälsar på Elisabeth. Ängeln hade ju sagt att även hon väntade ett barn. När Maria berättar för Elisabeth vad ängeln sagt till henne jublar Elisabeth och upphöjer Maria. Hos Elisabeth får Maria stöd och bekräftelse för sitt val.

 

Brukar ni sjunga när ni är glada, när något bra har hänt i era liv?

 

Lill Lindfors sjunger ju Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik.

 

Maria sjunger hon sjunger av glädje, hon prisar den Gud som vänder sig till sin ringa tjänarinna. Hon prisar den Gud som värnar om alla människosläkten om den Gud som gör mäktiga verk med sin arm.

 

Maria skulle föda Guds son, Jesus. Hon skulle föda människornas, vår räddare. Han som kom för att förlåta våra synder och ge oss evigt liv. Vi kan varje dag bekräfta Jesu födelse. Maria stod inför ett svårt val, vi står inför val varje dag.

 

Marias val var svårt för hon kunde ana hur omgivningen skulle ta detta. Hon en ung ogift kvinna skulle föda ett barn och skulle någon någonsin tro på henne när hon berättade om de stora uppdrag hon fått av Gud? 

Jublet steg i idrottshallen, applåderna tycktes aldrig ta slut. Hon hade gjort det, den minsta tjejen i laget hade gjort mål och hon klarade det med gott stöd från tränaren och lagkamraterna.

 

Maria skulle göra det hon hade sagt ja till att bli mor till Guds son hon skulle föda Jesus. Hon som var en vanlig människa utan rikedom och utan makt hon som var en enkel människa skulle bli Jesu mor och hon skulle klara det med stöd från Gud och alla de människor som trodde på henne. Maria litade på Gud och på Guds mäktiga verk med henne.

 

Vi kan varje dag bekräfta Gus sons födelse, Jesu födelse, genom vårt sätt att möta, och bekräfta andra människor. Genom att se det stora hos den lilla. Vi kan i våra val lita på Guds närvaro i våra liv och vi kan lita på hans mäktiga verk med våra liv i dag.  

 

Vi kan lära oss mycket av Maria, vi kan lära oss att Gud vänder sin blick till den ringa tjänarinnan och att storhet och makt inte är viktigt för Gud när han låter mäktiga ting ske med oss. Vi kan lära oss att tro och lita på att Guds mäktiga verk sker här och nu i våra liv. Hos dig och hos mig. Liksom han lät mäktiga verk ske med Maria.

 

Vi kan lära oss att tacka Gud för hans mäktiga verk. Lära oss att lovsjunga till hans ära.

 

Ni vet musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik.

 

Vi kan lovsjunga, och tacka Gud för hans kärlek, omsorg och hans närvaro i våra liv.  Tacka för att han blev en av oss, en människa genom Jungfru Maria och för att han gav oss frälsning genom Jesus Kristus.  

 

Psalm 481

 

 

Hur det gick med predikan? Ja, det är ingen rolig historia, men jag har lärt av mina misstag och kommer i fortsättningen inte lita på att det går att starta datorn efter att den gått till viloläge. Spara, spara, spara... alltid spara när du går ifrån datorn och gärna en gång i minuten...

Denna söndag har nog varit den sämsta dagen i år. Suck! Och efter en sådan händelse kan det vara svårt att predika om Guds mäktiga verk.
Texten är i alla fall fin och jag kan i min fantasi höra hur Maria sjunger.

Maria sade:
"Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid."

Kanske kommer det en predikan också så småning om.

Jag har nu i flera inlägg skrivit att jag måste skriva en predikan. På måndag ska predikan hållas och jag har fortfarande inte fått ner den på papper. Detta är väldigt olikt mig... Jag brukar ha predikan klar ganska långt innan den ska hållas och den brukar vara genomtänkt och färdig refekterad, men vad har hänt, vad har pastis gjort med mig... Jag vet inte vad jag ska skriva, jag har en text som är en sång och som har så mycket att säga, men hur säger man det så folk förstår. Jag vill skriva predikningar som är lätta att fatta, som man kan känna igen sig i och som kan säga något till alla. Inte lite krav och dessutom är det teologer som ska sitta och granska mina ord efteråt. Nå ja nu måste den skrivas ner.

Ja, jag går på pastis nu och i går var vi i Malmö på Exposure. Nu undrar ni säker vad det är för något, det gjorde i alla fall jag och jag undrar fortfarande...

Vad jag gjorde? Jo, jag gick från S:t Pauli kyrka genom stan via Gamla väster ner till Kronprinsen. Yes, jag hittade dit, efter att ha frågat en snäll dam som småflinade lite åt mig, när jag sa att jag skulle gå dit. Jag gick in, satte mig på en bänk tillsammans med ett gäng pensionärer. Folk runt omkring mig gick med barnvagn alternativt rullator och ca 90% pratade i mobiltelefon.
Jag tänkte! Vad gör jag här?

Efter att ha vilat fötterna och konstaterat att det var ärtsoppa som dagens på den enda lunchresturang Kronprinsen kunde erbjuda beslutade jag mig för att gå vidare. Tog nu vägen förbi den färgglada lekplatsen och stadsbiblioteket, vidare ner över kanalen och rakt över kyrkogården, över Gustav Adolvs torg ner mot Triangeln. Där på gågatan ser jag den gigantiska flaggan som visar att det finns Pizza Hut i Malmö. Jag beslutar mig för att det är just där jag ska äta min lunch. Det blev en pizzabuffe med tillhörande salladsbar. Mycket gott! Oturligt nog satt en av mina klasskomisar redan där och åt, Å, nej, vi som inte fick prata med varandra, tja, det gick så där...

In och ut i några affärer, handla var inget vi skulle ägna oss åt så det blev bara en titt. In på Triangeln, ut från Triangeln, hjälp var är jag?
Hittade tillslut Föreningsgatan som enligt kartan skulle ta mig tillbaka till S:t Pauli kyrka bara jag gick på rätt håll...

Och jupp det gjorde jag visst, för där var konserthuset och där hade jag varit innan, så snart var jag framme.
Mina fötter värkte, min axel gjorde ont och armen somnade, men jag hade i alla fall fått både motion och "frisk" luft.
Efter en "kort" reflektion och en vacker teckning skulle vi bara gå till stationen en promenad på ca 20 min.
Förhoppningen var som vanligt att komma med tåget och att det gick ett tåg, men så bra var det inte. Efter tre spårbyten kom vi slutligen till Lund och sedan blev det buss till Eslöv och där ifrån vidare med tåg norrut.
Hemma, tog av mina kängerna och strumpbyxorna och tittar ner på fötterna som ser ut som två blöta tvättsvampar. Det svider och gör ont i dem.
Sen lagar äldsta sonen en underbar omelett med bacon i och jag somnar som en stock.

Vad går då detta ut på? Jag har ingen aning, men meningen är att man ska låta staden möta en och inte själv möta staden...
Flummigt? Nja, så där. Men det var en upplevelse och en dag med den ständiga frågan: Vad gör jag här?