Tessas krypin

I går susade jag till jobbet för att träffa ännu en klass sexor. Vi pratde om vad som händer när någon dör. De fick mycket praktis information om kistor, gravplatser och granstenar. Efter de fick de rita vad de tror händer efter döden. Det är ett känsligt ämne och många frågor och många känslor dyker upp. Vi fick en fin stud tillsammans. 

 

Efter det var det dags att åka till Börjes begravning i Smedstorp. Det var en mycket fin begravning. Pensionärskören spelade dragspel och sjöng "Man ska leva för varandra". Det var mycket folk i kyrkan och på minnestunden. Börje var en fin man som fått kämpa mycket i sitt liv och som nått många av sina mål.

 

Efter minnestunden körde jag och Fredrik förbi pappas grav och satte ett hjärta med en ros och ett ljus. Där var fint. Kullen är borta och man har sått nytt gräs som kommer att komma upp fint till våren. Många minnen fyller tankarna, många minnen finns i hjärtat.

I minnet kommer pappa alltid att finnas hos mig.

 

Mitt största problem är att jag alltid undrar vad andra ska tycka.

 

I vissa fall är det bra att fundera på det och i andra fall är det helt onödigt.

 

Ödmjukhet inför andra är en god egenskap, men när det handlar om saker som har störst betydelse för mig själv så är det en helt onödig egenskap.

 

Egoism kan vara farlig, men också nödvändig. Så länge det handlar om ens eget välbefinnande. Den farliga egoismen är när man inte längre ser människan som man möter, när man inte hör människan som man pratar med. Då blir egoismen farlig.

 

Den nödvändiga egoismen handlar om att tänka själv, att tycka själv och att handla efter sitt eget tyckande.

 

Balansgången mellan nödvändig och farlig egoism är svår. Och kanske helt omöjlig att finna. För det goda kan även vara det onda och det onda kan även vara det goda.

 

 

 

Det är mörkt ute när klockan ringer. Det är dags att stiga upp.

Räknar hur långt tid allt kommer att ta och ger mig en slut tid för avfärd mot jobbet.

Jag ser fram emot dagen och njuter av att i dag ska jag få träffa många barn.

 

Funderar på om jag kommer att hinna fixa det sista på kontoret...

I morgon är det en annan dag och jag kommer inte alls att vara på kontoret.

Men det är klart, det kommer att bli klart någon gång och antagligen inte i dag.

 

Allt har sin tid!

 

För det är måndag och baddag.

 

Det är mörkt när jag kör till jobbet, kanske är det fortfarande ljust när jag kommer hem, kanske...

 

 

Nu när kylan smyger sig på är det dags att planera vårens aktiviteter.

 

I går flyttade jag in i mitt nya kontor. Så mysigt att få krypa in i något som man själv varit med och bestämt hur det ska se ut. Jag är så nöjd, glad och tacksam för att jag fått detta rum.

 

Nästa vecka blir en vecka tillsammans med skolorna i Bromölla.

En man sa en gång till mig: Therese, kom ihåg att du aldrig kommer att kunna vara alla människor tillags.

Kloka ord som alltid sitter i mitt huvud, men som inte alltid är lätta att ha med sig när man ska fatta beslut. För vem eller vilka kommer nu att tycka att jag gör fel om jag gör si eller så. 

 

 

Jag har mött det igen...

 

Människor som inte kan ha fel, människor med så gott självförtrende att de inte kan se sina egna fel och brister.

Människor som på så sätt får svårt för att respektera andra människors åsikter och alltid måste ha sista ordet.

 

Jag har mött det igen...

 

Människor som inte vill lyssna, människor som sätter sig i försvarsställning när en kretik kommer upp.

 

Vad handlar det om, var finns ödmjukheten inför sig själv och andra människor i detta?

Borde inte själförtrende och självkänsla gå hand i hand?

 

Att ekänna sina fel och brister är svårt. Jag har svårt för det och jag kan vara envis.

Jag är ju bara människa!

Ibland måste man krypa till korset och erkänna att något blev fel. (ett gammalt orspråk)

Erkänna för sig själv och för andra.

 

Förlåtelse, respekt och ödmjukhet.

Vilken dag det blev i går.

 

På förmiddagen fick vi besked om att barnens farfar hade dött.

Jag har inte träffat honom mycket de senaste åren, men han var och är en person som jag beundrar mycket.

 

Vila i frid Börje.

 

Efter en kilometer i simmbasängen var det dags för två av ungdomarna att ta sig till scouterna.

Johanna får ett märkligt samtal och jag slänger mig i bilen och kör ner mot scoutstugan. Ett av mina extrabarn, någon som jag tycker mycket om hade voltat med bilen.

 

Du hade änglavakt Anton!

Någon var med dig och skyddade dig i volten.

 

Jag är så tacksam att kvällen slutade som den gjorde.

 

Vilken härlig gudstjänst det blev och det blev det tack vare alla barnen och alla som kom.

 

Vi fick in massor av stumpor, skolmaterial, tvål, tandborstar och tandkräm. HÄRLIGT!

 

Ungdomsgudstjänsten i Vinslöv var också en härlig gudstjänst. Höjdpunkten var när Gustav spelade saxofon.

 

Ny vecka nya utmaningar!

I dag ser jag fram emot en härlig familjegudstjänst, då många av barnen kommer att vara med och göra olika saker.

 

Så tar vi upp stumpkollekt. I stället för att lägga åengar har vi uppmuntrat barnen att ta med sig saker som ska köras ner till Litauen. Kul grej och många som redan uppmärksammat denna kollekt.

 

I kväll går jag nog på ungdomsgudstjänst i Vinslöv.

Man är ju inte äldre än man känner sig och dessa gudstjänster brukar vara mysiga att avsluta en söndag med.

 

En vecka i undersökningarnas tecken väntar mig. En vecka då många timmar kommer att ägnas på olika sjukhus och vårdcentraler. Jag hyser en tacksamhet över att man vill kolla upp mina problem, men också en rädsla över vad beskedet kommer att bli.

 

Bekymra dig inte för morgondagen, var dag har sin egen... glädje!