Tessas krypin

Jag har mött det igen...

 

Människor som inte kan ha fel, människor med så gott självförtrende att de inte kan se sina egna fel och brister.

Människor som på så sätt får svårt för att respektera andra människors åsikter och alltid måste ha sista ordet.

 

Jag har mött det igen...

 

Människor som inte vill lyssna, människor som sätter sig i försvarsställning när en kretik kommer upp.

 

Vad handlar det om, var finns ödmjukheten inför sig själv och andra människor i detta?

Borde inte själförtrende och självkänsla gå hand i hand?

 

Att ekänna sina fel och brister är svårt. Jag har svårt för det och jag kan vara envis.

Jag är ju bara människa!

Ibland måste man krypa till korset och erkänna att något blev fel. (ett gammalt orspråk)

Erkänna för sig själv och för andra.

 

Förlåtelse, respekt och ödmjukhet.