Begravning + lite filosofi
I eftermiddags hade vi en begravning så nära verkligheten som det går att komma. Jag fick vara äldsta dottern till den avlidne. I familjen hade det uppstått olika konflikter så det var en konstig, men realistisk känsla. Det uppstod dock en del fnitter i församlingen. Hur ska man kunna ta det på allvar när det ligger fula tygblommor på kistan och "änkan" sitter och räcker ut tungan och barnbarnen ser ut som levande frågetecken?
Musiken och solosången var mycket vacker.
Det här med konflikter hos familjer är nog inte alls ovanligt, jag har erfarenheter av detta själv så det var inget jag tyckte var så konstigt. Det är tråkigt när inte familjer kommer överens, men det är så livet är för många människor.
Älska, glömma och förlåta är nog ett bra ideal, men kanske inte alltid så lätt att leva upp till.
Vissa människor gör djupa hack hos en och det kan vara helt omöjligt att glömma eller förlåta. Då är nog det bästa att undvika dessa personer så långt det går.
Fast på en begravning kan det ju bli svårt.
Musiken och solosången var mycket vacker.
Det här med konflikter hos familjer är nog inte alls ovanligt, jag har erfarenheter av detta själv så det var inget jag tyckte var så konstigt. Det är tråkigt när inte familjer kommer överens, men det är så livet är för många människor.
Älska, glömma och förlåta är nog ett bra ideal, men kanske inte alltid så lätt att leva upp till.
Vissa människor gör djupa hack hos en och det kan vara helt omöjligt att glömma eller förlåta. Då är nog det bästa att undvika dessa personer så långt det går.
Fast på en begravning kan det ju bli svårt.
Kommentarer
Trackback
