Sorg, trötthet och saknad.

Berättelsen om 2010 tog slut mitt i och nu har snart halva 2011 gått förbi.

Att blogga känns inte längre viktigt, att skriva saker som jag inte måste känns inte längre viktigt. Det finns sååå mycket annat som ska skrivas och förberedas. Och just nu även sådant som bara ska tänkas.

Det är snart fyra veckor sedan pappa dog och det gör ont, ont i hela mig. Första veckan bara försvann och de andra tre fylldes med konfirmandarbete.

På tisdag begraver vi pappa. Vi ger honom det sista som livet på jorden kan ge den döde och även om inte allt blev så som kanske pappa hade velat så blir det de sista vi gör för honom. Och jag tror och hoppas att pappa förstår...

Jag är trött, trött, trött...

Trött på att försöka vara duktig, trött på att aldrig vara hemma, trött på att ha ont...

Trött på att alltid längta framåt...

Så mycket sorg som kommit till mig de senaste året, så mycket sorg av olika slag skapar trötthet och förtvivlan. Och sökandet efter tröst gör mig orkeslös och irriterad.

Många gånger har jag längtat tillbaka till den tiden då jag var fem och kröp upp i pappas knä, kände lukten av piprök och hörde pappas hjärta slå. Pappa berättade om när han lärde sig cykla eller om hur livet till sjös var.
Där kunde jag sitta, vara i nuet, utan bekymmer över kommande arbetsdag eller vilken sorg som skulle komma här näst.

Till andra brukar jag säga: Vi tar en dag i taget, så löser det sig.

En dag i taget. Hur gör man det? Hur tar man en dag i taget, när livet bara svischar förbi som en snabbspolad film?
Hur gör man?

Kommentarer
Postat av: Anette

Usch och fy

Sorg är smärtsamt - tröttsamt - ledsamt

Det finns verkligen inget man kan säga för att trösta...

Kram kram kram

2011-07-14 @ 22:31:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0