Tessas krypin

Jag har nog haft maximal otur med bilar sista tiden.

Min fina kombi startar bara när Magnus sätter sig i den. Därför fick han köra till Bromölla förra veckan och starta den så att jag kom hem.

I helgen införskaffades därför en startsäker bil, (visserligen äldre än den jag har) som jag lycklig satte mig i på tisdagen för att köra till jobbet. Det gick bra. Ett antal timmar senare körede jag hem och kom ca 2,5 mil från hemmet då bilen började hoppa. Bäst att stanna och kolla vad som hänt... PUNKA!!!! JA! Precis vad jag ville ha. Bultarna satt som berget och det vara bara att ringa efter hjälp, så en snäll man som mamma känner kom och hjälpte mig på med reservdäcket.

Ja, ja vad gör man? Jo nästa dag fick jag åter kämpa med kombin och det gick ju bra, men sen var den trött på mig och på torsdagen vägrade skrothögen att starta.

In i i punkabilen, i väg till den lokala däck firman, byte av två bakdäck och iväg till jobbet.

Någonstans förstår jag att det är så mitt förhållande till bilar är. Tröttsamt, jobbigt och spännande. För man vet ju aldrig vad som händer nästa gång.